Gott nytt

Uppesittarkväll. Ja med en massa nysoppad film och ett ljusbord. Julklapp? Jo till mig själv, en ny skanner så att jag kan se vad jag plåtat. Nyårslöfte? Möjligtvis att fortsätta på inslagen väg och att ro iland de sjösatta projekten. Vem vet, kanske t om starta fler. Samt att plåta ännu mer.Det var 2009, vi får se vad 2010 ger.
T

Det viktigaste är inte att vinna...

... det är att deltaga, finns det ett ordspråk som heter. Rotade fram boken jag fick från World Press Photo, den har legat i skåpet ett tag, väntat på att jag ska känna för att sätta mig ned och kolla igenom den. Vilket jag då kände för här om dagen. Det roliga den här gången, var att jag själv hade fått tummarna loss och skickat in bilder till tävlingen. Vad rörde sig i huvudet då? Tja, jag försökte intala mig själv att det inte spelar någon roll om de kommer med, jag visste ju vilket oerhörd konkurrens det brukar vara på tävlingen. Men det är klart att det någonstans bak i huvudet låg en tanke om att det hade varit roligt att komma med. Så blev det nu inte och det underlättade att jag var inställd på det redan från början. Ändå, när jag slår upp boken och ser att vi var 5 508 fotografer, som tillsammans skickat in 96 268 bilder, då känner jag på något sätt en samhörighet som är svår att förklara. Och när man läser listan på deltagare längst bak i boken, där det återfinns ett och annat riktigt stort namn inom foto, så gör det helt plötsligt inte så mycket att jag inte kom med. Då får faktiskt det där ordspråket en innebörd. I alla fall för mig, i det här fallet. Finns ju ändå med själv i den där listan, ett bevis på att jag faktiskt vågade ge mig in i leken. Ett bevis så gott som något.
T

Beroendeframkallande

Så blev det då äntligen av. Efter många år av om och men. Resan ner och hem, en mardröm, ska vi inte prata om. I stället pratar vi om hur jag får njuta av frukost vid poolen, blå himmel och svajande palmer. Senare, när solen går ned över Koutobiamoskén, är det som att få världens vitaminkick. Alla ljud, dofter och intryck. Adrenalinet pumpar runt på högtryck. Känns som att kasta sig ut i ett bungyjump, Utan lina. Helt jävla underbart. Ett stort problem, dock, det känns som om det är oerhört beroendeframkallande. Tillbaka i Sverige, undrar jag vad fan jag gör här? Jo jag vet, jag lovade att jag inte skulle klaga. Men vad ska man göra när man har 0,02 procents underhudsfett och man fryser bara man ser på väderleksrapporten. Den där resan fick ett litet monster att vakna, ett monster som legat och slumrat de senaste åren, känns det som. Känslan av att bara dra runt på gatorna med en kamera över axeln, sätta sig ned på små fik, och bara vara. Försvinna in som en del av staden, eller var man nu befinner sig. Betrakta och låta filmen registrera alla de små händelserna runt omkring. Rutorna kan jag sedan gå över igen, gång på gång, och bara längta ut igen. Vad ska det vara till? Det vet jag inte riktigt ännu. Men det känns bra. Väldigt bra. Nästan som om det är enda gången jag riktigt lever. Allting annat känns som om det står på stand-by. Till nästa gång.
T

Hounds of winter

Har blivit mycket Danmark på senaste tiden. Av lite olika anledningar. Köpte Newtons nyutgåva av Sumo. Missade tyvärr originalet. Kollade Jacob Holdt på Louisiana. Mycket se/tänkvärd. Kom på att utflykterna är lika mycket fotografiska som för att njuta av hösten i all sin prakt. Det sena ljuset på eftermiddagarna är underbart. Nu blir det förhoppningsvis mycket sådant framöver. Mjukt, släpigt vinterljus. Borde hänga kameran över axeln lite mer. Se vad det blir av det. Om inget annat så bara för att använda kameran som någon sorts terapi. Tyvärr tillbaks i träsket med funderingar kring digitalt kontra film. Vill egentligen bara köra film, men det blir allt krångligare. Borde släppa det och bara plåta på. I-landsproblem egentligen, speciellt sedan man sett Holdts bilder. Borde inte gnälla. Gör det ändå. Verkar i alla fall som några av projekten framöver går i lås. Skönt i så fall. Rotar lite efter gamla bilder. Fy fan vad det ser ut ibland. Går knappt att titta på. Några enstaka som fortfarande hänger med. Utveckling får jag hoppas det kallas. Som vanligt är det de egna bilderna som känns bäst. Borde sortera och ta vara på de originalen lite bättre. Eller kanske inte rota i dem alls utan bara se framåt. Mot vintern. Då man för eller senare vill vara någon annanstans. Som i Goa. På en strand. I sällskap med vågorna, palmerna och kanske en och annan hund. I ett helt annat vinterljus.
T

Berlin

Av någon anledning har jag snöat in på gamla öststatsländer för tillfället. Känns som om det skulle vara roligt att göra lite sådana resor igen. Vilket då naturligtvis väcker gamla minnen från tiden precis efter murens fall. Helt galna resor, kan man i dag tycka, när man tittar i backspegeln. Nu känns de nostalgiska, då kändes då både spännande och lite jobbiga. Berlin Alexanderplatz. Kändes nästan som att gå rakt in i serien med samma namn. Allt andades öststatskänsla. De tuffa gränsvakterna som väckte oss på tåget mitt i natten på tyska sidan, bara för att upprepa proceduren en kvart senare på den tjeckiska sidan. Stationen i Prag där jag bokade rum hos en familj i ett grått bostadsområde i utkanterna av staden. De trånga ölschappen som alla verkar ligga en trappa ned, i en stad som precis tycks ha vaknat. Ingenting kostade någonting, kändes det som, och pengarna räckte hur långt som helst. Tåget till Wien. Utan biljett, det fanns ingen i luckan på stationen i Prag. Klarade mig med nöd och näppe. Värre blev det med logi. Trots varningar hade jag inget förbokat och spenderade en iskall natt på gatorna, timmarna efter krogarna stängt och tills stationen öppnade. Några timmar tillsammans med stadens uteliggare innan jag äntligen kunde krypa ner i en varm säng, igen. Budapest. Åt ensam i den tomma matsalen med kristallkronor i taket och med champagne på menyn. Förmodligen enda resan där jag hade svårt att göra av med pengar. Piccolon på hotellet ville dock gärna växla till sig västerländska sådana. På vägen hem var tåget från Sofia försenat flera timmar och det blev ännu en novembernatt i kylan, denna gång tillsammans med en komplett galen stationsvakt som jag var mer rädd för än de andra figurerna som strök omkring. En tom tågvagn gav inget skydd mot minusgraderna, men det var bättre än inget. Tillbaka i Berlin kändes det som om man hamnat i rena himmelriket i jämförelse. Ja, jäklar. Då reste man. Nu ligger man bara vid poolen och fiser, känns det som. Synd att man inte kan göra om de resorna, mitt sätt att plåta skiljer sig så mycket från då, det kunde ha blivit mycket spännande i bildväg.
T

Av största vikt

Kom hem från senaste jobbet. Vilket innebar lite mer släpande på utrustning. Bland annat stativ. Som jag övergav efter fem minuter. Det bar annars spår av en och annan resa. Från Stockholm till Köpenhamn, från New York till Marrakesh. Där hade jag dessutom med mig dubbla fotoutrustningar. Checkade in på rummet, modell skokartong, storlek 37, eller nåt. Med all packning på ryggen var jag nästan rädd att jag skulle trilla baklänges i den branta trappan, på väg upp till tredje våningen. Undrar hur man tänkte egentligen? Blev det bättre bilder? Kanske. Men inte på grund av stativet i alla fall. I dag gruvar jag mig över varje gång jag eventuellt måste ta med mer än en kamera. Helst ska det vara antingen XPanen eller Ikonen, som båda har en matchvikt under ett kilo. Det är ungefär samma som enbart zoomen jag lånade till senaste jobbet, väger. Det var så tungt att det envisades med att krypa ut i vidvinkelläge hela tiden. Nej, nästa inköp får nog bli en 35:a till min Ikon. Kanske kan jag till och med klara mig med 2.8:an, den väger två hundra gram. Alldeles lagom vikt för ett objektiv.
T

Att du bara har mage

Det har jag med. Fast inte riktigt en sådan som på bilden. Ännu.
T

Tänka i nya banor

Var nere en runda i dag. Plåtade inget. Fanns inget, Misstänker att det kommer många sådana dagar. Kanske skulle jag börjat på projektet tidigare? Om det nu blir något projekt. Men då var jag inte riktigt mogen. Är jag det nu? Det visar sig så småningom. Samtidigt, det är kanske det som är utmaningen? Att hitta motiven när de inte är alldeles självklara. Plöjde igenom några böcker. Några sajter på nätet. Hela tiden konsumera bilder. För att få hjärnan att tänka i nya banor. Se vad den inte är van att se. Lätt att fastna, fast det hela tiden maler på. Ett mejl i inboxen från en kompis som jag tycker är grym på att hantera sin XPan. Bra. Ännu mer sugen. På att plåta. På att försöka tänka i nya banor. På att försöka hitta motiven när de egentligen inte finns. 

T

Korfu

Det blev en hel del väntan idag. På att folk skulle höra av sig. Så att jag tog tag i lite annat material som legat och pockat på uppmärksamhet, och drog iväg. Som Korfuresan tidigare i somras. Kollade igenom bilderna och kom på hur bra det faktiskt kan bli när man inte har några krav på sig. Inga uppdragsgivare, inga som förväntade sig en viss sorts bilder. Det var bara att plåta det jag kände för. Som till exempel de gamla husen och gränderna i Korfu stad. Tänk om det alltid kunde vara så...

T

Kompisar från förr

Sprang på ännu en kompis från förr, här om dagen. Det gjorde ont då det är en två meters, hundra kilos somalier. Han menade att jag inte förändrat mig ett dugg, sedan vi sågs senast, inte ens ett grått hårstrå. Tro fan det när man knappt har några hårstrå alls. Ännu en vända med gammalt snack, ännu ett löfte om en fika på stan. Men med vissa människor känns det som om det var i går man träffades, inte flera år sedan. Khalid är en sådan människa. 

T

Marrakesh

Kanske blir det Marrakesh igen i november. Tillsammans med en Venedigresa, är i så fall vintern räddad. I alla fall fotografiskt. Har också börjat dra i ett projekt på hemmaplan, får se hur det utvecklar sig. Då blir det till att sitta hukad över ljusbordet medan vintern rasar. Låter inte helt fel. 

T

Gamla synder

Det var rubriken på en väns blogg när hon lade in några av de bilder vi tagit senast. Hon menade att vi gjort ett och annat genom åren och visst har vi det. Precis som med en del andra vänner. Påminner mig om att man borde ta tag i alla de här vi ses på en fika någon gång, de som har en tendens att aldrig bli av...

T

Kortvarig glädje

Glädjen över att ha fått igång den gamla mobiltelefonen, blev kortvarig. Batteriet lade av efter några sekunder in på första samtalet. Så nu lever den i respirator, det vill säga med sladden till laddaren ständigt inkopplad. Då blir man inte särskilt mobil. Så nu får man väl ut i träsket igen, för att se vad som kan passa. Rejäl och robust eller trendig och häftig? För det verkar ju inte som om vi kan leva utan vår kära lilla leksak. Man kan ju ställa sig frågan hur samhället över huvud taget kunde fungera innan vi var så mobila... 

T

Storslagna planer

Har ofta storslagna planer med mitt fotograferande. Det ska återvändas/resas till exotiska platser, plåtas, göras utställningar och så vidare. Oftast kommer det andra saker emellan. Så bilderna/projekten blir i regel liggande i byrålådan, med hopp om att någon dag publiceras. Under tiden får jag väl försöka hitta det stora i det lilla. Som att fotografera sonens cykeltävling. 

T

Över för den här gången

Nobody on the road, nobody on the beach. 

I feel it in the air, the summer´s out of reach.

Empty lake, empty streets, the sun goes down alone ...

Don Henley -Boys of summer.

Sai Gon 1

Ett möte med en helt annan värld. Så mycket mer annorlunda än jag tidigare varit med om. Tidiga morgnar när familjerna knappt hade vaknat irrade jag omkring i gränderna och längs gatorna i denna stad. Undrade vem som tittade mest, de eller jag. Mitt på dagen var hettan näst intill outhärdlig, då drog jag mig tillbaka till huset där jag var gäst. Framåt eftermiddagen, när hettan lagt sig och det gyllene ljuset började titta fram, tog jag mig tillbaka till centrum. Hittade "min" motorcykelchaufför, som troget stod och väntade i samma gathörn varje dag. Log, hoppade upp där bak, klappade honom på axeln som ett tecken på att jag var klar, sedan gav vi oss iväg. Vi sa inte så mycket. Det behövdes inte, han visste vad jag ville ha och mer eller mindre guidade runt mig till miljöer som jag aldrig själv hade hittat. Lösryckta rutor ur filmer som Älskaren och Den Stillsamme Amerikanen, flimrade förbi. Vi körde i en timme eller två, och det blev ungefär lika många rullar film. 6x6. Tolv rutor. Som ett stillsamt meditativt fotograferande. Efteråt blev jag alltid avsläppt på samma plats. Där väntade i regel min vän, eller en kall öl, ibland båda. Det blev till en ritual, som för ett tag blev min vardag, innan det var dags att återvända till verkligheten och ett vinterkallt Sverige igen.

T

Anti

I helgen lade min mobil av. Rotade fram den gamla för att kolla och efter ett långt återupplivningsförsök, vaknade den till liv igen. Blir lite nostalgisk, känns nästan som en kär gammal vän som åter kommit på besök. Vi har gjort många resor ihop, innan jag bestämde mig för att byta. Men nu ska jag vara anti ett tag. Det känns ganska skönt. Att gå lite mot strömmen. Inte köpa det senaste. Får se hur länge jag lyckas hålla liv i den gamla tegelstenen. 

Bilden är från Feria de Augusto i Málaga. Han hade också bestämt sig för att vara lite anti. 

T

Köpenhamn

I slutet av Strøget, precis vid Kongens Nytorv finns hon plötsligt där. Svårt att inte lägga märke till henne och hennes fyrbenta sällskap. Hon vet att hon drar blickarna till sig, så även mina. Vill fånga henne på film, men det känns som om hon inte vill. Låta sig fångas. Sommaren är på väg att ta slut. Under några sekunder känns allt så flyktigt ... 

T