Så heter en serie bilder av Jens Olof Lasthein, en fotograf vars panoramabilder jag diggar starkt. Känns också som om det uttrycker ungefär hur det känns, just nu. Väntan på att ta nya bilder, även om det borde räcka med dem jag tog i Venedig, för ett bra tag framöver. Kollade Jens senaste bilder, och tyckte wow, panoramabilder från vardagen, fotograferat jäkligt fräckt. Men vänta nu här, känner jag inte igen det här? Just det ja, jag har själv ett litet projekt med XPan bilder från Helsingborg. Kanske borde ta en titt på dem igen. Hmmm, de har legat och grott till sig under de senaste månaderna. Många känns ju faktiskt helt okej, t om bra, om man vågar på att berömma sig själv lite. Så ibland kan jag då känna, varför dra iväg runt halva världen, när man lika gärna kan plåta runt hörnet? Jag vet inte, tror man på något sätt blir hemmablind. Vill till exempel gärna tillbaka till Venedig, men såg också nu att tusan, helsingborgsprojektet kan ju bli jäkligt bra.
Har också en förmåga att ha en önskelista på allt jag inte har i kameraväg. Bara jag får det, så blir allting bra. Nja, kanske inte riktigt, kanske bättre att lära sig hantera det man har, i stället. Förutom 30:an till XPanen, som jag suktat efter ett tag nu, kollade lite gamla bilder tagna med en lånad sådan och jäklar. när man får till dem...
Kämpar också för att lära mig att ta det lugnt, inte hasta fram för mycket, när det gäller bilder. Det kan ju faktiskt vara så att några bilder som man först tyckte var sådär, helt plötsligt funkar när man går tillbaka igen. Och tvärtom, naturligtvis.
Nåväl, vinterbilder med XPanen har jag så att det räcker och blir över, så nu får det gärna gå framåt lite, så att jag kan ta nya bilder, och slippa frysa både arsle och fingrar av mig, så fort man ska ut och plåta.
Venedig, då? Ja, jag får ju leva på minnen och lite bilder, så länge, så får vi se om det blir en resa till, inför nästa karneval...
T
