Doggystyle III

En liten snabbis. Bokstavligen. Trodde jag skulle vara cool och smita förbi obemärkt och plåta. Hade glömt att jag körde med blixt. Snubben blev skitförbannad över att jag inte stannade och gav honom pengar. Vilket hund(ans) liv. 

T

Carpe Diem

... är ett förbannat slitet uttryck. Vad betyder det egentligen? Ja, att det betyder fånga dagen, det vet jag. Men vad betyder då fånga dagen??? Min dag börjar lite halvslött. Tar mig ut till kolonin, som är ganska eftersatt. Har varken tid eller ork att sköta den som jag borde. Men vinrankan skiter i vilket. Den kör på i alla fall och blir större och större för varje år. Den kanske ska tuktas hit och dit, den kanske egentligen inte borde överleva i Sverige, där den senaste vintern bjöd på x antal dagar med 20 minus. Men det skiter den i och överlever i alla fall. Den har inga förpliktelser eller regler, den bara växer. Kanske är det egentligen så man borde leva. Ge fan i alla måsten och förpliktelser. För man kanske är som vinrankan, man överlever i alla fall. Strunta i ekonomin, oroa dig inte över att om två månader så kommer ju alla räkningar på en gång. Det löser sig. Det har det gjort i snart femtio år och om inte himmelen ramlar ner över oss, som byhövdingen i Asterix ständigt oroar sig över, så lär det lösa sig i ytterligare femtio år. Jag är ibland fullständigt värdelös på att fånga dagen. För jag brukar sluta när det svider för mycket i plånboken. Bättre att spara stålarna till en regnig dag. Jo, det kanske det är. Men när det regnar så brukar det inte vara särskilt kul. Vad fan ska man då spara pengarna till det för? Bättre att dricka pilsner för dem när solen skiner. Så härmed ber jag om ursäkt för alla i min omgivning om jag ibland är jävligt tråkig, för att jag oroar mig för om stålarna ska räcka. Egentligen borde jag skita i allt och plantera fler växter som min vinranka. Växter, eller grönsaker, som man kan vårda och i slutänden äta, det ger en helt annan tillfredsställelse än att jaga fakturor som aldrig betalas i tid. Vilket jävla liv, egentligen. I stället borde man plantera tomater, rädisor, potatis, eller vad fan som helst, som inte bryr sig om varken deadlines eller sista betalningsdag. De behöver bara kärlek, vatten, sol och lite bra jord. Lördagen höll på att sluta som alla andra lördagar, jag borde nog stanna hemma och spara pengar. Tja, det kanske jag borde, då vet jag att de förmodligen räcker året ut. Men om jag blir överkörd i morgon av en skenande buss, så hjälper ju inte det. Så istället rullar jag min vita springare (eller vad man nu kallar dem om de har två hjul) till Konsul Olssons plats.Undrar förresten hur mycket stålar han hade när det regnade. Eller när han dog och om han kom ihåg att ha kul medan han levde. Det finns inga jungfrur i nöd, förutom de som behöver pissa, förstås, istället finns det ett jävligt coolt band på scen. Stämningen är om möjligt ännu bättre än förra helgen. Är det det här jag missar medan jag sitter och fiser i min tv-fåtölj? I så fall ska jag sälja både fåtölj och tv. Lifte is what is going on while you are busy making other plans, som herr Lenon så fint uttryckte det. Men det har herr Madsen ibland jävligt svårt att fatta. Herregud, live a little, som det heter. Försöker desperat spara ihop till en vecka eller två utomlands, när det visar sig att vi för fan har kontinenten hemma. Bättre än så här blir det ju inte. Så om man ger fan i att spara till en vecka på Kreta, som dessutom innebär att man ska ta sig till flygplatsen, betala för en veckas parkering, bensinen till och från flygplatsen och allt möjligt annan skit i tillägg, innan man får möjligheten att doppa röven i en solstol (som kostar pengar att hyra, den med) så har man gjort av med hela årets besparingar. Jo, jag vet, det är en annan upplevelse att resa utomlands. Men ibland undrar jag om man inte blir för fixerad vid det. Man ser helt enkelt inte skogen för alla träd. Hur som haver barnen kär, se till oss som puckade är, det blev ännu en ganska schysst lördag, utan någon som helst längtan någon annan stans. Saknade bara ett sällskap som brukar försöka trumma in ovanstående budskap i min många gånger ganska tröga skalle.
T

Kebabfestival

.... eller en av årets festligaste händelser. Ja, meningarna om festivalen i Helsingborg går som vanligt isär. Själv hade jag beslutat mig för att ta det lugnt, inte tycka någonting, utan bara dra ut en sväng för att se vad som händer. Kameran över axeln, lite glass med familjen, lite bilder, några öl, lite jazz, blandat med salsa och Timbuktu. Gillade stämningen. Speciellt salsan på torget. Hela kvällen andades ljummen sommarkväll. Lite tivoli utanför Tivoli, innan det är dags att avsluta. Kändes i ben och axlar. Straffet kom någon dag senare då jag knappt kunde ta mig ur sängen. Men det var det nästan värt. Fast en festival får nog räcka. Får se hur det blir till nästa år. Lär väl inte storgråta om det inte blir någon. Samtidigt, känslan var ganska okej, precis som öl i plastglas, som jag vanligtvis avskyr. Precis som priserna. Vande mig nog lite för snabbt vid de polska.
T

Resans mål II

Warszawa. Första besöket. I bagaget både nyfikenhet och fördomar. Visar sig vara en helt okej stad. Nästintill magiska kvällar där klimatet känns som om det vore Bangkok. Spännande krockar mellan Öst och Väst. Många bilder som nästan blir som små lösryckta scener ur en film. En stad med en både brokig och spännande historia. Som sagt, frågan är om jag behöver så mycket mer än så här? Känns många gånger okej. Ändå, något som gnager, som vill mer. Kanske är det den biten som fungerar lite som drivkraft, som gör att jag aldrig blir helt nöjd. Vilket förmodligen hjälper mig framåt. 

T

Resans mål

Funderat mycket på senaste tiden om var jag är på väg med mitt fotograferande och vad jag vill med det. Kanske är det så att jag ska vara nöjd med det jag har. Fotograferandet skapar både möjligheter och möten som jag förmodligen inte hade kunnat få på annat håll. Det är kanske inte det sämsta. Så Stockholm och Köpenhamn, med lite olika sällskap, spännande möten, varma sommarkvällar och kall öl... kan det bli mycket bättre. Fortsättning följer.
T

Beachbum

Beachhandboll på Fria Bad. Passar perfekt för en beachbum som jag. Behöver inte säga så mycket mer utan låter bilderna tala... 

T

Sjung om fru Svenssons lyckliga karl...

Då har det gått hela varvet runt. Ungefär. Ett år sedan jag trevande började ett försök med lite mer personliga bilder på hemmaplan. Gått i vågor. Upp och ned. Bra eller dåligt? Vet jag inte riktigt ännu. Har lärt mig en del, tycker jag. Av mig själv eller genom kommentarer på mina bilder. Annars, tja Shorter of breath and one day closer to death. Every year is getting shorter, som Pink Floyd sjunger. Kanske även borde ta och hålla det i bakhuvudet. Det har ju gått några år sedan man själv hade den vita mössan på huvudet och sprang ut från terrasstrapporna. Velade mellan XPanen och den nya digitalen, men beslöt mig till slut för digitalt och autofokus. Inbillar mig att det går lite snabbare. Även om det är tråkigare. Fast huvudsaken är kanske att man plåtar. Också fått någorlunda ordning på bandaren, som blivit en ny leksak. Dock känns det som om man sitter med båda tummarna mitt i handen när man ska klippa och klistra. Icke desto mindre, jävligt kul är det. Sjung om fru Svenssons lyckliga karl, låt honom plöja i ungdomens fåror. Fem gamla hjärtan i sprit har jag och en ljus elefant i dess spår...

T

text av Povel Ramel

Scenes from Sai Gon II

Det hade gått några år sedan mitt första besök. Jag hade tappat kontakten med min vän som jag bodde hos då. Lite synd, men det är sådant som händer. Andra dagen går jag ut från mitt guesthouse, som jag för övrigt fått rekommenderat från en annan vän, boende i Bangkok. Plåtar, går runt, tar det lugnt, tills det börjar knorra lite i magen. Dags för lunch. Slår en blick över på andra sidan gatan. Tycker mig plötsligt se en välbekant kalufts. Visst är det så, det är Mikael, som jag bodde hos under mitt första besök och som jag inte pratat med på två år. Vi äter lunch och bestämmer oss för att ses senare på kvällen. Vid midnatt rullar de nästan bokstavligen in gatorna i Sai Gon och vi rullar hemåt. Det visar sig att vi ska åt samma håll. När vi kommer fram och jag visar Mikael var jag bor, börjar han skratta. Det visar sig att han bor i porten bredvid, i ett annat guesthouse. Och att han även känner min vän i Bangkok. Vi bestämmer oss för att hålla kontakten igen. Vilket varar i ungefär ett halvår. Men det är ju tydligen bara att dra iväg igen, sätta sig ner på någon servering, så dyker han väl så småningom upp igen.
T

En plats i solen

Den är seg. Lika seg som den långa vintern. Den låter vänta på sig, tar sin lilla tid och retas. Det börjar så smått att bli grönt. Skvallrar om en tid som kommer. Förhoppningsvis. Ljusare kvällar. Det börjar gå att andas igen. Att vistas utomhus.Vintern har sin charm, absolut. Men den är för lång, seg och dyster. Hur blir det framöver? Om det kan jag bara spekulera. Får jag som jag vill blir det dock en vinter med ett avbräck för en plats i solen.
T

Att ha och inte ha

Pengar. Jobb. Stor bostad. Ekonomiska bekymmer. Frihet. Resor. Tid. Bil. Fritidsboende. För mycket räkningar. Möjligheten att göra som man vill... listan kan göras hur lång som helst. Frågan är bara vilka prioriteringar vi gör, om vi inte kan få allt...
T

Regn och räkenskaper II

Det regnar fortfarande. Och för en gångs skull gör det mig inget. I stället följer mig lugnet från gårdagen.Vilket känns skönt. Att bara pausa. Inte göra något speciellt. Funderar på livets upp och nedgångar. Skulle helst vilja slippa dem. I alla fall nedgångarna, de gånger man bara vill krypa under täcket och sova tills allting blir bättre. Samtidigt, när det går bra, då är man kung. Då leker livet och man undrar om man egentligen får lov att ha det så bra. Skulle jag vilja byta? Mot en jämngrå massa med varken upp eller nedgång? Där livet i princip bara går sin gilla gång, utan att det händer något speciellt överhuvudtaget? Förmodligen inte. Då hade man nog längtat tillbaka. Så det är väl bara att inse, det är så här det ska vara. Vilket egentligen inte är så tokigt, när man tänker efter.
T

Regn och räkenskaper

Passar på något sätt bra ihop. Tillsammans med EST och minnen av senaste tiden resor. Lugnt igen efter en helvetes vecka på alla fronter. Grävde fram herr Watson för att ha som mall för svartvit tryck. Sedan var det ju kört. Kollade in hemsidan. Han tröttnar tydligen aldrig. Nya eller gamla bilder är lika bra. Tänk om man kunde säga det själv. Fast visst, en del gammalt håller fortfarande, samtidigt som man hela tiden är sugen på att ta nytt. Ändå är bilder ibland som bra vin, tjänar på att ligga ett tag.
T

Att leva i nuet

...kan jag ha jäkligt svårt för. Lever på det jag har gjort eller det jag vill göra. Måste bli bättre på den biten. Just nu vill jag bara plåta och resa. Vilket inte är det sämsta, men som inte funkar riktigt, av olika orsaker. Får se hur det går framöver. Tills dess... är det bara att köra på.
T

Bra timing

Precis när man nästan är på väg att lägga ner smäller det till, och man inser att det är bara att ta sig upp i sadeln igen och köra på. Det funkar ju faktiskt om man bara är beredd att lägga ner tillräckligt mycket tid på det.
I övrigt, fick massor av cred från annat håll, som jag inte tänker gå in på, men som känns väldigt skönt.Ny input, nya idéer, nu rullar det igen. Och hundarna tar en paus.
T

Doggy style II

Jo visst, det fanns fler hundar begravda i mitt arkiv ...
T