Bra timing

Precis när man nästan är på väg att lägga ner smäller det till, och man inser att det är bara att ta sig upp i sadeln igen och köra på. Det funkar ju faktiskt om man bara är beredd att lägga ner tillräckligt mycket tid på det.
I övrigt, fick massor av cred från annat håll, som jag inte tänker gå in på, men som känns väldigt skönt.Ny input, nya idéer, nu rullar det igen. Och hundarna tar en paus.
T

Doggy style II

Jo visst, det fanns fler hundar begravda i mitt arkiv ...
T

Doggy style

Tänkte jag köra på ett tag nu. Får se hur länge vovvarna räcker.
T

Om att lita på sig själv

Tänkt om jag någon gång kunde göra det. Strunta i andra och bara köra på det jag själv vill. Stänga av allting annat i hjärnan som stör. I stället trillar jag dit igen. Känns det som. Skärpning.
T

Moments in between

Så heter en serie bilder av Jens Olof Lasthein, en fotograf vars panoramabilder jag diggar starkt. Känns också som om det uttrycker ungefär hur det känns, just nu. Väntan på att ta nya bilder, även om det borde räcka med dem jag tog i Venedig, för ett bra tag framöver. Kollade Jens senaste bilder, och tyckte wow, panoramabilder från vardagen, fotograferat jäkligt fräckt. Men vänta nu här, känner jag inte igen det här? Just det ja, jag har själv ett litet projekt med XPan bilder från Helsingborg. Kanske borde ta en titt på dem igen. Hmmm, de har legat och grott till sig under de senaste månaderna. Många känns ju faktiskt helt okej, t om bra, om man vågar på att berömma sig själv lite. Så ibland kan jag då känna, varför dra iväg runt halva världen, när man lika gärna kan plåta runt hörnet? Jag vet inte, tror man på något sätt blir hemmablind. Vill till exempel gärna tillbaka till Venedig, men såg också nu att tusan, helsingborgsprojektet kan ju bli jäkligt bra.
Har också en förmåga att ha en önskelista på allt jag inte har i kameraväg. Bara jag får det, så blir allting bra. Nja, kanske inte riktigt, kanske bättre att lära sig hantera det man har, i stället. Förutom 30:an till XPanen, som jag suktat efter ett tag nu, kollade lite gamla bilder tagna med en lånad sådan och jäklar. när man får till dem...
Kämpar också för att lära mig att ta det lugnt, inte hasta fram för mycket, när det gäller bilder. Det kan ju faktiskt vara så att några bilder som man först tyckte var sådär, helt plötsligt funkar när man går tillbaka igen. Och tvärtom, naturligtvis.
Nåväl, vinterbilder med XPanen har jag så att det räcker och blir över, så nu får det gärna gå framåt lite, så att jag kan ta nya bilder, och slippa frysa både arsle och fingrar av mig, så fort man ska ut och plåta.
Venedig, då? Ja, jag får ju leva på minnen och lite bilder, så länge, så får vi se om det blir en resa till, inför nästa karneval...
T

Winter in Venice

Länge legat som en dröm. Äntligen karnevalen i Venedig. Morgonen efter ankomst, en nästintill magisk stämning på San Marco, det där lugnet under början av dagen, som jag älskar. Känns lite overkligt med alla utklädda figurer som går omkring. Lika overkligt som att verkligen vara i Venedig, en stad jag snabbt blir förälskad i. Ljuset när solen går ned, kvällarna med liv och rörelse, precis som när jag går ut från hotellet, nedför Calle Specchieri, och hamnar i en helt annan värld. Vattnet, gränderna, att aldrig veta vad som dyker upp bakom nästa hörn. Ny utrustning i en ny stad lockar till mycket plåtande. Alltid en kamera, ibland två, hängande över axeln. Utom på dagen, då ljuset är ganska tråkigt, om man inte vill fånga kafégäster på San Marco. Dock fortfarande kluven med digitalen i en hand och Ikonen i den andra. Digitalen ger instant photo, jag kan se direkt, medan Ikonen ger en annan känsla. Nästan som att inte ha någon kamera alls, det är lika lätt att slänga den på axeln som att spänna på sig klockan på handleden. Och det är nog ändå med den jag trivs allra bäst. På Ai Specchieri smakar rödvinet bra, och folklivet både på och utanför lämpar sig för en liten mätsökare laddat med Tri-X. Här, och på andra, liknande ställen, skulle jag kunna sitta hur länge som helst och lapa i takt med att rutorna rasslar förbi. Sista kvällen  blir som i en smått surrealistisk film, då jag hamnar på baksidan av en Guide Michelin restaurang, med kypare, servitörer och kockar som hela tiden springer ut och in, tar rökpauser, bär på brickor, snackar skit i ett hörn, helt enkelt ett vardagsliv bakom restaurangfasaderna. Känns som några av resans mer spännande bilder, även om det för en gångs skull inte rådde någon brist på sådana. Men på dem får jag vänta. Tills jag får tummarna loss och skickar filmerna på soppning. 

T

Gott nytt

Uppesittarkväll. Ja med en massa nysoppad film och ett ljusbord. Julklapp? Jo till mig själv, en ny skanner så att jag kan se vad jag plåtat. Nyårslöfte? Möjligtvis att fortsätta på inslagen väg och att ro iland de sjösatta projekten. Vem vet, kanske t om starta fler. Samt att plåta ännu mer.Det var 2009, vi får se vad 2010 ger.
T