Resans mål

Funderat mycket på senaste tiden om var jag är på väg med mitt fotograferande och vad jag vill med det. Kanske är det så att jag ska vara nöjd med det jag har. Fotograferandet skapar både möjligheter och möten som jag förmodligen inte hade kunnat få på annat håll. Det är kanske inte det sämsta. Så Stockholm och Köpenhamn, med lite olika sällskap, spännande möten, varma sommarkvällar och kall öl... kan det bli mycket bättre. Fortsättning följer.
T

Beachbum

Beachhandboll på Fria Bad. Passar perfekt för en beachbum som jag. Behöver inte säga så mycket mer utan låter bilderna tala... 

T

Sjung om fru Svenssons lyckliga karl...

Då har det gått hela varvet runt. Ungefär. Ett år sedan jag trevande började ett försök med lite mer personliga bilder på hemmaplan. Gått i vågor. Upp och ned. Bra eller dåligt? Vet jag inte riktigt ännu. Har lärt mig en del, tycker jag. Av mig själv eller genom kommentarer på mina bilder. Annars, tja Shorter of breath and one day closer to death. Every year is getting shorter, som Pink Floyd sjunger. Kanske även borde ta och hålla det i bakhuvudet. Det har ju gått några år sedan man själv hade den vita mössan på huvudet och sprang ut från terrasstrapporna. Velade mellan XPanen och den nya digitalen, men beslöt mig till slut för digitalt och autofokus. Inbillar mig att det går lite snabbare. Även om det är tråkigare. Fast huvudsaken är kanske att man plåtar. Också fått någorlunda ordning på bandaren, som blivit en ny leksak. Dock känns det som om man sitter med båda tummarna mitt i handen när man ska klippa och klistra. Icke desto mindre, jävligt kul är det. Sjung om fru Svenssons lyckliga karl, låt honom plöja i ungdomens fåror. Fem gamla hjärtan i sprit har jag och en ljus elefant i dess spår...

T

text av Povel Ramel

Scenes from Sai Gon II

Det hade gått några år sedan mitt första besök. Jag hade tappat kontakten med min vän som jag bodde hos då. Lite synd, men det är sådant som händer. Andra dagen går jag ut från mitt guesthouse, som jag för övrigt fått rekommenderat från en annan vän, boende i Bangkok. Plåtar, går runt, tar det lugnt, tills det börjar knorra lite i magen. Dags för lunch. Slår en blick över på andra sidan gatan. Tycker mig plötsligt se en välbekant kalufts. Visst är det så, det är Mikael, som jag bodde hos under mitt första besök och som jag inte pratat med på två år. Vi äter lunch och bestämmer oss för att ses senare på kvällen. Vid midnatt rullar de nästan bokstavligen in gatorna i Sai Gon och vi rullar hemåt. Det visar sig att vi ska åt samma håll. När vi kommer fram och jag visar Mikael var jag bor, börjar han skratta. Det visar sig att han bor i porten bredvid, i ett annat guesthouse. Och att han även känner min vän i Bangkok. Vi bestämmer oss för att hålla kontakten igen. Vilket varar i ungefär ett halvår. Men det är ju tydligen bara att dra iväg igen, sätta sig ner på någon servering, så dyker han väl så småningom upp igen.
T

En plats i solen

Den är seg. Lika seg som den långa vintern. Den låter vänta på sig, tar sin lilla tid och retas. Det börjar så smått att bli grönt. Skvallrar om en tid som kommer. Förhoppningsvis. Ljusare kvällar. Det börjar gå att andas igen. Att vistas utomhus.Vintern har sin charm, absolut. Men den är för lång, seg och dyster. Hur blir det framöver? Om det kan jag bara spekulera. Får jag som jag vill blir det dock en vinter med ett avbräck för en plats i solen.
T

Att ha och inte ha

Pengar. Jobb. Stor bostad. Ekonomiska bekymmer. Frihet. Resor. Tid. Bil. Fritidsboende. För mycket räkningar. Möjligheten att göra som man vill... listan kan göras hur lång som helst. Frågan är bara vilka prioriteringar vi gör, om vi inte kan få allt...
T

Regn och räkenskaper II

Det regnar fortfarande. Och för en gångs skull gör det mig inget. I stället följer mig lugnet från gårdagen.Vilket känns skönt. Att bara pausa. Inte göra något speciellt. Funderar på livets upp och nedgångar. Skulle helst vilja slippa dem. I alla fall nedgångarna, de gånger man bara vill krypa under täcket och sova tills allting blir bättre. Samtidigt, när det går bra, då är man kung. Då leker livet och man undrar om man egentligen får lov att ha det så bra. Skulle jag vilja byta? Mot en jämngrå massa med varken upp eller nedgång? Där livet i princip bara går sin gilla gång, utan att det händer något speciellt överhuvudtaget? Förmodligen inte. Då hade man nog längtat tillbaka. Så det är väl bara att inse, det är så här det ska vara. Vilket egentligen inte är så tokigt, när man tänker efter.
T