Moments in between

Så heter en serie bilder av Jens Olof Lasthein, en fotograf vars panoramabilder jag diggar starkt. Känns också som om det uttrycker ungefär hur det känns, just nu. Väntan på att ta nya bilder, även om det borde räcka med dem jag tog i Venedig, för ett bra tag framöver. Kollade Jens senaste bilder, och tyckte wow, panoramabilder från vardagen, fotograferat jäkligt fräckt. Men vänta nu här, känner jag inte igen det här? Just det ja, jag har själv ett litet projekt med XPan bilder från Helsingborg. Kanske borde ta en titt på dem igen. Hmmm, de har legat och grott till sig under de senaste månaderna. Många känns ju faktiskt helt okej, t om bra, om man vågar på att berömma sig själv lite. Så ibland kan jag då känna, varför dra iväg runt halva världen, när man lika gärna kan plåta runt hörnet? Jag vet inte, tror man på något sätt blir hemmablind. Vill till exempel gärna tillbaka till Venedig, men såg också nu att tusan, helsingborgsprojektet kan ju bli jäkligt bra.
Har också en förmåga att ha en önskelista på allt jag inte har i kameraväg. Bara jag får det, så blir allting bra. Nja, kanske inte riktigt, kanske bättre att lära sig hantera det man har, i stället. Förutom 30:an till XPanen, som jag suktat efter ett tag nu, kollade lite gamla bilder tagna med en lånad sådan och jäklar. när man får till dem...
Kämpar också för att lära mig att ta det lugnt, inte hasta fram för mycket, när det gäller bilder. Det kan ju faktiskt vara så att några bilder som man först tyckte var sådär, helt plötsligt funkar när man går tillbaka igen. Och tvärtom, naturligtvis.
Nåväl, vinterbilder med XPanen har jag så att det räcker och blir över, så nu får det gärna gå framåt lite, så att jag kan ta nya bilder, och slippa frysa både arsle och fingrar av mig, så fort man ska ut och plåta.
Venedig, då? Ja, jag får ju leva på minnen och lite bilder, så länge, så får vi se om det blir en resa till, inför nästa karneval...
T

Winter in Venice

Länge legat som en dröm. Äntligen karnevalen i Venedig. Morgonen efter ankomst, en nästintill magisk stämning på San Marco, det där lugnet under början av dagen, som jag älskar. Känns lite overkligt med alla utklädda figurer som går omkring. Lika overkligt som att verkligen vara i Venedig, en stad jag snabbt blir förälskad i. Ljuset när solen går ned, kvällarna med liv och rörelse, precis som när jag går ut från hotellet, nedför Calle Specchieri, och hamnar i en helt annan värld. Vattnet, gränderna, att aldrig veta vad som dyker upp bakom nästa hörn. Ny utrustning i en ny stad lockar till mycket plåtande. Alltid en kamera, ibland två, hängande över axeln. Utom på dagen, då ljuset är ganska tråkigt, om man inte vill fånga kafégäster på San Marco. Dock fortfarande kluven med digitalen i en hand och Ikonen i den andra. Digitalen ger instant photo, jag kan se direkt, medan Ikonen ger en annan känsla. Nästan som att inte ha någon kamera alls, det är lika lätt att slänga den på axeln som att spänna på sig klockan på handleden. Och det är nog ändå med den jag trivs allra bäst. På Ai Specchieri smakar rödvinet bra, och folklivet både på och utanför lämpar sig för en liten mätsökare laddat med Tri-X. Här, och på andra, liknande ställen, skulle jag kunna sitta hur länge som helst och lapa i takt med att rutorna rasslar förbi. Sista kvällen  blir som i en smått surrealistisk film, då jag hamnar på baksidan av en Guide Michelin restaurang, med kypare, servitörer och kockar som hela tiden springer ut och in, tar rökpauser, bär på brickor, snackar skit i ett hörn, helt enkelt ett vardagsliv bakom restaurangfasaderna. Känns som några av resans mer spännande bilder, även om det för en gångs skull inte rådde någon brist på sådana. Men på dem får jag vänta. Tills jag får tummarna loss och skickar filmerna på soppning. 

T

Gott nytt

Uppesittarkväll. Ja med en massa nysoppad film och ett ljusbord. Julklapp? Jo till mig själv, en ny skanner så att jag kan se vad jag plåtat. Nyårslöfte? Möjligtvis att fortsätta på inslagen väg och att ro iland de sjösatta projekten. Vem vet, kanske t om starta fler. Samt att plåta ännu mer.Det var 2009, vi får se vad 2010 ger.
T

Det viktigaste är inte att vinna...

... det är att deltaga, finns det ett ordspråk som heter. Rotade fram boken jag fick från World Press Photo, den har legat i skåpet ett tag, väntat på att jag ska känna för att sätta mig ned och kolla igenom den. Vilket jag då kände för här om dagen. Det roliga den här gången, var att jag själv hade fått tummarna loss och skickat in bilder till tävlingen. Vad rörde sig i huvudet då? Tja, jag försökte intala mig själv att det inte spelar någon roll om de kommer med, jag visste ju vilket oerhörd konkurrens det brukar vara på tävlingen. Men det är klart att det någonstans bak i huvudet låg en tanke om att det hade varit roligt att komma med. Så blev det nu inte och det underlättade att jag var inställd på det redan från början. Ändå, när jag slår upp boken och ser att vi var 5 508 fotografer, som tillsammans skickat in 96 268 bilder, då känner jag på något sätt en samhörighet som är svår att förklara. Och när man läser listan på deltagare längst bak i boken, där det återfinns ett och annat riktigt stort namn inom foto, så gör det helt plötsligt inte så mycket att jag inte kom med. Då får faktiskt det där ordspråket en innebörd. I alla fall för mig, i det här fallet. Finns ju ändå med själv i den där listan, ett bevis på att jag faktiskt vågade ge mig in i leken. Ett bevis så gott som något.
T

Beroendeframkallande

Så blev det då äntligen av. Efter många år av om och men. Resan ner och hem, en mardröm, ska vi inte prata om. I stället pratar vi om hur jag får njuta av frukost vid poolen, blå himmel och svajande palmer. Senare, när solen går ned över Koutobiamoskén, är det som att få världens vitaminkick. Alla ljud, dofter och intryck. Adrenalinet pumpar runt på högtryck. Känns som att kasta sig ut i ett bungyjump, Utan lina. Helt jävla underbart. Ett stort problem, dock, det känns som om det är oerhört beroendeframkallande. Tillbaka i Sverige, undrar jag vad fan jag gör här? Jo jag vet, jag lovade att jag inte skulle klaga. Men vad ska man göra när man har 0,02 procents underhudsfett och man fryser bara man ser på väderleksrapporten. Den där resan fick ett litet monster att vakna, ett monster som legat och slumrat de senaste åren, känns det som. Känslan av att bara dra runt på gatorna med en kamera över axeln, sätta sig ned på små fik, och bara vara. Försvinna in som en del av staden, eller var man nu befinner sig. Betrakta och låta filmen registrera alla de små händelserna runt omkring. Rutorna kan jag sedan gå över igen, gång på gång, och bara längta ut igen. Vad ska det vara till? Det vet jag inte riktigt ännu. Men det känns bra. Väldigt bra. Nästan som om det är enda gången jag riktigt lever. Allting annat känns som om det står på stand-by. Till nästa gång.
T

Hounds of winter

Har blivit mycket Danmark på senaste tiden. Av lite olika anledningar. Köpte Newtons nyutgåva av Sumo. Missade tyvärr originalet. Kollade Jacob Holdt på Louisiana. Mycket se/tänkvärd. Kom på att utflykterna är lika mycket fotografiska som för att njuta av hösten i all sin prakt. Det sena ljuset på eftermiddagarna är underbart. Nu blir det förhoppningsvis mycket sådant framöver. Mjukt, släpigt vinterljus. Borde hänga kameran över axeln lite mer. Se vad det blir av det. Om inget annat så bara för att använda kameran som någon sorts terapi. Tyvärr tillbaks i träsket med funderingar kring digitalt kontra film. Vill egentligen bara köra film, men det blir allt krångligare. Borde släppa det och bara plåta på. I-landsproblem egentligen, speciellt sedan man sett Holdts bilder. Borde inte gnälla. Gör det ändå. Verkar i alla fall som några av projekten framöver går i lås. Skönt i så fall. Rotar lite efter gamla bilder. Fy fan vad det ser ut ibland. Går knappt att titta på. Några enstaka som fortfarande hänger med. Utveckling får jag hoppas det kallas. Som vanligt är det de egna bilderna som känns bäst. Borde sortera och ta vara på de originalen lite bättre. Eller kanske inte rota i dem alls utan bara se framåt. Mot vintern. Då man för eller senare vill vara någon annanstans. Som i Goa. På en strand. I sällskap med vågorna, palmerna och kanske en och annan hund. I ett helt annat vinterljus.
T

Berlin

Av någon anledning har jag snöat in på gamla öststatsländer för tillfället. Känns som om det skulle vara roligt att göra lite sådana resor igen. Vilket då naturligtvis väcker gamla minnen från tiden precis efter murens fall. Helt galna resor, kan man i dag tycka, när man tittar i backspegeln. Nu känns de nostalgiska, då kändes då både spännande och lite jobbiga. Berlin Alexanderplatz. Kändes nästan som att gå rakt in i serien med samma namn. Allt andades öststatskänsla. De tuffa gränsvakterna som väckte oss på tåget mitt i natten på tyska sidan, bara för att upprepa proceduren en kvart senare på den tjeckiska sidan. Stationen i Prag där jag bokade rum hos en familj i ett grått bostadsområde i utkanterna av staden. De trånga ölschappen som alla verkar ligga en trappa ned, i en stad som precis tycks ha vaknat. Ingenting kostade någonting, kändes det som, och pengarna räckte hur långt som helst. Tåget till Wien. Utan biljett, det fanns ingen i luckan på stationen i Prag. Klarade mig med nöd och näppe. Värre blev det med logi. Trots varningar hade jag inget förbokat och spenderade en iskall natt på gatorna, timmarna efter krogarna stängt och tills stationen öppnade. Några timmar tillsammans med stadens uteliggare innan jag äntligen kunde krypa ner i en varm säng, igen. Budapest. Åt ensam i den tomma matsalen med kristallkronor i taket och med champagne på menyn. Förmodligen enda resan där jag hade svårt att göra av med pengar. Piccolon på hotellet ville dock gärna växla till sig västerländska sådana. På vägen hem var tåget från Sofia försenat flera timmar och det blev ännu en novembernatt i kylan, denna gång tillsammans med en komplett galen stationsvakt som jag var mer rädd för än de andra figurerna som strök omkring. En tom tågvagn gav inget skydd mot minusgraderna, men det var bättre än inget. Tillbaka i Berlin kändes det som om man hamnat i rena himmelriket i jämförelse. Ja, jäklar. Då reste man. Nu ligger man bara vid poolen och fiser, känns det som. Synd att man inte kan göra om de resorna, mitt sätt att plåta skiljer sig så mycket från då, det kunde ha blivit mycket spännande i bildväg.
T