Länge legat som en dröm. Äntligen karnevalen i Venedig. Morgonen efter ankomst, en nästintill magisk stämning på San Marco, det där lugnet under början av dagen, som jag älskar. Känns lite overkligt med alla utklädda figurer som går omkring. Lika overkligt som att verkligen vara i Venedig, en stad jag snabbt blir förälskad i. Ljuset när solen går ned, kvällarna med liv och rörelse, precis som när jag går ut från hotellet, nedför Calle Specchieri, och hamnar i en helt annan värld. Vattnet, gränderna, att aldrig veta vad som dyker upp bakom nästa hörn. Ny utrustning i en ny stad lockar till mycket plåtande. Alltid en kamera, ibland två, hängande över axeln. Utom på dagen, då ljuset är ganska tråkigt, om man inte vill fånga kafégäster på San Marco. Dock fortfarande kluven med digitalen i en hand och Ikonen i den andra. Digitalen ger instant photo, jag kan se direkt, medan Ikonen ger en annan känsla. Nästan som att inte ha någon kamera alls, det är lika lätt att slänga den på axeln som att spänna på sig klockan på handleden. Och det är nog ändå med den jag trivs allra bäst. På Ai Specchieri smakar rödvinet bra, och folklivet både på och utanför lämpar sig för en liten mätsökare laddat med Tri-X. Här, och på andra, liknande ställen, skulle jag kunna sitta hur länge som helst och lapa i takt med att rutorna rasslar förbi. Sista kvällen blir som i en smått surrealistisk film, då jag hamnar på baksidan av en Guide Michelin restaurang, med kypare, servitörer och kockar som hela tiden springer ut och in, tar rökpauser, bär på brickor, snackar skit i ett hörn, helt enkelt ett vardagsliv bakom restaurangfasaderna. Känns som några av resans mer spännande bilder, även om det för en gångs skull inte rådde någon brist på sådana. Men på dem får jag vänta. Tills jag får tummarna loss och skickar filmerna på soppning.
T
