Det viktigaste är inte att vinna...

... det är att deltaga, finns det ett ordspråk som heter. Rotade fram boken jag fick från World Press Photo, den har legat i skåpet ett tag, väntat på att jag ska känna för att sätta mig ned och kolla igenom den. Vilket jag då kände för här om dagen. Det roliga den här gången, var att jag själv hade fått tummarna loss och skickat in bilder till tävlingen. Vad rörde sig i huvudet då? Tja, jag försökte intala mig själv att det inte spelar någon roll om de kommer med, jag visste ju vilket oerhörd konkurrens det brukar vara på tävlingen. Men det är klart att det någonstans bak i huvudet låg en tanke om att det hade varit roligt att komma med. Så blev det nu inte och det underlättade att jag var inställd på det redan från början. Ändå, när jag slår upp boken och ser att vi var 5 508 fotografer, som tillsammans skickat in 96 268 bilder, då känner jag på något sätt en samhörighet som är svår att förklara. Och när man läser listan på deltagare längst bak i boken, där det återfinns ett och annat riktigt stort namn inom foto, så gör det helt plötsligt inte så mycket att jag inte kom med. Då får faktiskt det där ordspråket en innebörd. I alla fall för mig, i det här fallet. Finns ju ändå med själv i den där listan, ett bevis på att jag faktiskt vågade ge mig in i leken. Ett bevis så gott som något.
T

Beroendeframkallande

Så blev det då äntligen av. Efter många år av om och men. Resan ner och hem, en mardröm, ska vi inte prata om. I stället pratar vi om hur jag får njuta av frukost vid poolen, blå himmel och svajande palmer. Senare, när solen går ned över Koutobiamoskén, är det som att få världens vitaminkick. Alla ljud, dofter och intryck. Adrenalinet pumpar runt på högtryck. Känns som att kasta sig ut i ett bungyjump, Utan lina. Helt jävla underbart. Ett stort problem, dock, det känns som om det är oerhört beroendeframkallande. Tillbaka i Sverige, undrar jag vad fan jag gör här? Jo jag vet, jag lovade att jag inte skulle klaga. Men vad ska man göra när man har 0,02 procents underhudsfett och man fryser bara man ser på väderleksrapporten. Den där resan fick ett litet monster att vakna, ett monster som legat och slumrat de senaste åren, känns det som. Känslan av att bara dra runt på gatorna med en kamera över axeln, sätta sig ned på små fik, och bara vara. Försvinna in som en del av staden, eller var man nu befinner sig. Betrakta och låta filmen registrera alla de små händelserna runt omkring. Rutorna kan jag sedan gå över igen, gång på gång, och bara längta ut igen. Vad ska det vara till? Det vet jag inte riktigt ännu. Men det känns bra. Väldigt bra. Nästan som om det är enda gången jag riktigt lever. Allting annat känns som om det står på stand-by. Till nästa gång.
T