Hounds of winter

Har blivit mycket Danmark på senaste tiden. Av lite olika anledningar. Köpte Newtons nyutgåva av Sumo. Missade tyvärr originalet. Kollade Jacob Holdt på Louisiana. Mycket se/tänkvärd. Kom på att utflykterna är lika mycket fotografiska som för att njuta av hösten i all sin prakt. Det sena ljuset på eftermiddagarna är underbart. Nu blir det förhoppningsvis mycket sådant framöver. Mjukt, släpigt vinterljus. Borde hänga kameran över axeln lite mer. Se vad det blir av det. Om inget annat så bara för att använda kameran som någon sorts terapi. Tyvärr tillbaks i träsket med funderingar kring digitalt kontra film. Vill egentligen bara köra film, men det blir allt krångligare. Borde släppa det och bara plåta på. I-landsproblem egentligen, speciellt sedan man sett Holdts bilder. Borde inte gnälla. Gör det ändå. Verkar i alla fall som några av projekten framöver går i lås. Skönt i så fall. Rotar lite efter gamla bilder. Fy fan vad det ser ut ibland. Går knappt att titta på. Några enstaka som fortfarande hänger med. Utveckling får jag hoppas det kallas. Som vanligt är det de egna bilderna som känns bäst. Borde sortera och ta vara på de originalen lite bättre. Eller kanske inte rota i dem alls utan bara se framåt. Mot vintern. Då man för eller senare vill vara någon annanstans. Som i Goa. På en strand. I sällskap med vågorna, palmerna och kanske en och annan hund. I ett helt annat vinterljus.
T

Berlin

Av någon anledning har jag snöat in på gamla öststatsländer för tillfället. Känns som om det skulle vara roligt att göra lite sådana resor igen. Vilket då naturligtvis väcker gamla minnen från tiden precis efter murens fall. Helt galna resor, kan man i dag tycka, när man tittar i backspegeln. Nu känns de nostalgiska, då kändes då både spännande och lite jobbiga. Berlin Alexanderplatz. Kändes nästan som att gå rakt in i serien med samma namn. Allt andades öststatskänsla. De tuffa gränsvakterna som väckte oss på tåget mitt i natten på tyska sidan, bara för att upprepa proceduren en kvart senare på den tjeckiska sidan. Stationen i Prag där jag bokade rum hos en familj i ett grått bostadsområde i utkanterna av staden. De trånga ölschappen som alla verkar ligga en trappa ned, i en stad som precis tycks ha vaknat. Ingenting kostade någonting, kändes det som, och pengarna räckte hur långt som helst. Tåget till Wien. Utan biljett, det fanns ingen i luckan på stationen i Prag. Klarade mig med nöd och näppe. Värre blev det med logi. Trots varningar hade jag inget förbokat och spenderade en iskall natt på gatorna, timmarna efter krogarna stängt och tills stationen öppnade. Några timmar tillsammans med stadens uteliggare innan jag äntligen kunde krypa ner i en varm säng, igen. Budapest. Åt ensam i den tomma matsalen med kristallkronor i taket och med champagne på menyn. Förmodligen enda resan där jag hade svårt att göra av med pengar. Piccolon på hotellet ville dock gärna växla till sig västerländska sådana. På vägen hem var tåget från Sofia försenat flera timmar och det blev ännu en novembernatt i kylan, denna gång tillsammans med en komplett galen stationsvakt som jag var mer rädd för än de andra figurerna som strök omkring. En tom tågvagn gav inget skydd mot minusgraderna, men det var bättre än inget. Tillbaka i Berlin kändes det som om man hamnat i rena himmelriket i jämförelse. Ja, jäklar. Då reste man. Nu ligger man bara vid poolen och fiser, känns det som. Synd att man inte kan göra om de resorna, mitt sätt att plåta skiljer sig så mycket från då, det kunde ha blivit mycket spännande i bildväg.
T